12 juli 2011

Så långt man kan nå...


 
Tydligast är minnena av det avlånga rummet; lågt i tak, ett enormt konferensbord och i ena kortänden fönster ut mot höstregn och en kvällstom parkering. Vi var ett litet gäng från den yttre delen av förorten, där radhus och små villor övergick i fält, ängar och skog. Vi växte upp på samma gata, hade börjat skejta tillsammans och hattade mest omkring på cykelbanor. Nu hade vi tagit med våra brädor på bussen till Centrum och satt i en liten klunga precis innanför dörren, fingrade på rip-grips, snurrade på Ratbones och Slimeballs och följde skådespelet när förortens alla skaters försökte finna sig till rätta i kommunens sammanträdesrum. Äldre killar slängde käft över bordet och det kändes märkligt att vi alls fick vara därinne. Initiativtagare till mötet var några farbröder (alltså äldre än 15) som åkt skateboard redan när brädorna var smala och såg ut som bananer. De brölade högst av alla.

 
Under hela min uppväxt hade det stått en oanvänd U-ramp bakom Centrum. Det gick rykten bland ungarna på min gata, att det inne i Centrum fanns skejtare som kunde göra ollie över kundvagnar och allt (o)möjligt. Vi visste ingenting om skateboard utanför vår lilla värld och det var fritt fram att fantisera. Vid ett tillfälle satt jag på bussen, med näsan klistrad mot rutan, och såg på när en kille pushade nerför en backe och i full fart gjorde power-slide till fakie och från fakie tillbaka igen. Jag har aldrig, förr eller senare, sett någonting coolare. Enligt mytbildningen hemma på gatan hette han Natas och hade en bräda med sitt namn på. Något år senare såg vi Thrashin' och låg sen raklånga på cykelbanorna med tejpade arbetshandskar och försökte göra "hand slides". Det var någon gång i den vevan som farbröderna från förr började sätta upp lappar om stormötet för kommunens alla skejtare. Ta med 50 spänn, vi ska bilda förening och bygga skatepark!

Sommaren därpå öppnade sig skateboardvärlden. Från att ha kikat in genom glipor och nyckelhål, sögs vi nu in genom en vidöppen dörr. Vi släpade reglar och plywood-skivor till skateparken, spikade och hängde med nytt folk. När grejerna stod färdiga blev det sommarläger med gästande proffs och resor till andra spots. Snart hade vildpannorna skiljts från sillmjölkena hemma på gatan och de som kunde fixa pengar och runda sina päron började dra in till stan och ut i andra förorter. Och vi byggde egna ramper, fly-outs och platåer i vårt område. Det enda som hindrade framfarten för undertecknad, var att bli ivägsläpad med familjen på husvagnssemester i några evigheter varje sommar.
Svenska campingplatser i slutet av 1980-talet innebar minigolf, mjukglass, tristess och ändlösa timmar på parkeringsplatser. Kanske födde det en aversion mot att skejta flat; ett sug efter böjar, banks och backar - variation av gravitation, vad som helst. 
D-boy, PMag och Limpan har byggt för Bryggeriet i Gränna.    Foto: Lis

Människor går samman i grupper för att klara av sådant som inte går att fixa på egen hand. Grupper har alltså ett mål som medlemmarna samlas kring. För att gruppen ska fungera och närma sig målet, behöver uppgifter och resurser organiseras. Och olika uppgifter kräver olika former av organisering. För att klara stora och komplexa uppgifter behöver gruppen bli något mera - en organisation. Framöver kommer det nog handla en del om organisering här på Restposter.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar