3 jan. 2011

Jaha, och vad finns i Las Palmas då?

I norr försvinner vulkanmassivet Gran Canaria ner i havet med en långsmal bergsrygg och ytterst, som pricken över i, halvön Isleta. På Isletas västsida, utsikt över bukten och tillbaka in mot storstaden Las Palmas husgytter. Hit upp slingrar en bilväg som planar ut över en platå kantad av stup som havet gröpt ur det porösa vulkanberget. Härute har strandpromenaden inifrån Las Palmas smalnat av till en stig och uteserveringarna ersatts av kaktusar och gnistrande krossat glas.Mellan Isleta och huvudön bildas en bukt mot nordväst, ut mot den öppna Atlanten, medan stans ostsida ligger skyddad in mot Afrikas västkust. Isletas kust är taggig av bergåsar där lavan runnit och vid den näst sista udden innan stan och stranden, bryter långa högervågor över ett klipprev just under havsytan. Femtio meter utanför revet är det söndagsrusning; klungor av guppande små prickar sitter uppradade i väntan på svallen som stiger ur havet, trycks upp till vågor och tippar över sig själva där revet hastigt stiger mot land. Stora vågor bryter mot revets inre kant, jävligt stora vågor utmed hela revets linje mot havet. Därute ligger en mindre klunga surfare och väntar på storslammen.

Fullt med surfare i vattnet men inte en människa som skejtar
curb-cut med monster-coping i stekhettan. Konstigt på riktigt.

Vägen över platån här uppe är tvåfilig och asfalterad med mycket svart klet i blandningen. Från vägens högsta punkt ser den ut som en silverfjällad orm utfläkt i solgasset. Ser man ner på andra sidan, mot en samling hus och en lång allé, skymtar taken på ett par bilar förbi mellan träden. De är på väg upp över berget och efter dem ingen trafik. Ner mot stan har inga fordon synts till den senaste stunden, så när de två taken har passerat åker jag efter.

Genom de första kurvorna hänger jag med, sedan dyker vägen runt en bergsrygg och nerför en brant i en lång vänsterkurva. Det blir nödvändigt att glida i sidled för att kontrollera farten. Den mjuka svarta asfalten kletar i strimmor på hjulen och just när backen planar ut på högplatån wobblar det till men jag klarar mig. Bushings är som skumplast i hettan och oljan rinner tunnflytande som vatten ur kullagerna.

Andra sidan av Isleta vetter mot den jättelika hamnen och upp för berget går breda transportleder till magasin och lager. Refugerna är jättelika, av grönmålad betong, med sluttande kanter för wallies och allmänt slöröj i högfart.
Zona industrial el Sebadal


Calle Catamarca
Det syns inte till många fordon såhär på en söndag och inte en enda buss, men busshållplatser finns, utmärkta med gul-blå kanter mot vägen. Annars märks det svenska inflytandet på Kanarieöarna mest som flerspråkiga restaurangmenyer och barer med namn som Systembolaget och Hemma bäst. De här curbsen är som skatter ur paradiset för svenska slappy-grind-fetischister och något att inkludera i alla guideböcker framöver. Om jag inte hunnit köra sönder dem först. Blått blandat med gult blir grönt och det är vad som sitter i tjocka lager på mina truckar när jag rullar ner genom det gamla Las Palmas smala gator och ut på den låga landtungan som förbinder Isleta med resten av staden och ön.
Las Palmas har en tydlig fram- och en baksida. I väster stranden, med promenadstråk, uteserveringar, flanerande stadsbor bland turisterna och vackra solnedgångar. I öster hamnen, motorvägen, bussförbindelserna och Santa Catalina-parken. Medan strandpromenaden är belagd med tegel lagt på fel ledd med extra stora skarvar, vilket gör den i stort sett oskejtbar, så löper rödmålat släta cykelbanor utmed östsidan. I såna banor rullar jag ner mot Santa Catalina, skateparken och de lättillgängliga och snälla spotsen däromkring.

På strandpromenaden utmed Playa de las Canteras, närmare bestämt på
Plazoleta del Abogado Fernando Sagaseta de Ilurdoz Cabrera. Det du

Parque de Santa Catalina, som Värnhemstorget men vinteröppet

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar